Kategori: Sten 1 år

På kvällen var vi på lite lekplatstestning. Sten provade lite gungor och rutschkanor, och så fikade vi. Äntligen var det lite vårigare. Bra att träna på att gå utomhus också, tyckte Sten.

På kvällen var Fredrik och jag på kurs i första hjälpen för barn, arrangerad av Röda Korset. Sten var hemma med sina farföräldrar. Det kändes otroligt lyxigt att komma hem och så var disken diskad och Sten sov så sött. Kursen var bra.

Kanske var det den plötsliga ensamheten som gjorde det. Från att ha umgåtts med massa människor till att tråka med bara mamma … Sten fick ett hysteriskt utbrott och bara skrek och vrålade så att han nästan kräktes. Efter några minuter tyckte jag att det var jobbigt. Efter nästan femtio minuter slutade han plötsligt och sade något i stil med ”Dä!”. Som om inget hade hänt.

Sen åkte vi och hälsade på min kompis Mia. Hon hade inte så Stenvänligt hemma hos sig. Alldeles för roliga datorer, TV, stereo och annat fint med knappar. Det var bättre att gå ut och gunga.

Till skillnad från uppresan, så tog vi hela hemresan i en etapp. Sten var lite smågnällig hela vägen, och ställde höga krav på resten av besättningen i baksätet. Det är inte lätt att vara rolig i tio timmar, även om man är två som byts av, kan jag tala om. Det är heller inte illa att vara ett år med spring i benen och sitta ner i tio timmar.

Tortellini är en väl beprövad maträtt som verkar gå ner i ur och skur. Det gick bra att äta dem i farten också. Men stoppar man in så behöver man också tömma ut. Sten visade att han behövde gå på toaletten, och vi svängde in på en rastplats. Sten blev så glad över att få komma loss ur bilen och sitta på toaletten att han för bara kunde testa akustiken. Efter en stund gick det bättre. Rastplatstoaletten var utrustad med en rumptvättautomat! Första knappen gav tvål, andra vatten och den tredje gav lufttork. Heltokigt, och lite svårt att förklara utan bild.

Det var skönt att komma hem, men det var väldigt trevligt i Härjedalen. Fördelen med lägenheten här hemma är att det finns rinnande vatten som är kopplat till en tvättmaskin i källaren, men det går förvånansvärt bra att koka blöjor. Extra bra går det ju eftersom Sten går på toaletten när han ska göra mer än kissa.

Vi tillbringade hela dagen vid en stor driva på Viksjövålen. Först byggdes ett rejält vindskydd med hjälp av snöblock. Sten fick en egen liten håla som passade bara honom. Sedan byggde Fredrik och hans far en snökantsgrop stor nog för övernattning för två personer. Ståhöjd hade den också.

Sten åkte pulka alldeles ensam i ett skoterspår. Det var finurligt, för mittspåret passade pulkan perfekt och gjorde att han inte körde fel. Som på räls. Han skrattade så han kiknade hela vägen, och långt var det! Efter ett tag blev han trött, men kunde inte somna i fjällpulkan. Blöjan var blöt, men det är inte kul att har rumpan bar mitt bland all snö.

På kvällen sov han så här gott på sin madrass på golvet:

När hundsällskapet åkt kom ett annat sällskap till stugan. Det var Stens faster med pojkvän. Vi skidade iväg till den tidigare nämnda ravinen och fikade gott i solen.

Bättre kan man nästan inte ha det.

Lagom tills hunden Bison skulle åka hem, vågade Sten klappa honom och vispa med en visp i hans matskål samtidigt som han åt.

Efter att ha testat dra pulka, konstaterade Fredrik att det nog skulle vara enklare att ha Sten på magen istället. På det viset åkte Sten till Grönfjällsstöten. Där var snön hur rolig som helst, matsäcken var god och livet lekte. Vilken dag!

Väl hemma i idet igen byggde Fredrik en pulkabacke till Sten, med doserad stoppkurva och allt. Från att ha tyckt att pulka var ”sådär” så blev det jättekul, verkade det som.

Den gamla fjällpulkan plockades ner från vinden. Fredrik har legat i den många gånger, men nu var det Stens tur.

Hunden Bison är lite gammal och har börjat bli stel i lederna, men en stund orkade han dra pulkan. Sten tyckte att det var bra så länge pulkan rörde sig.

Stens farfar bytte av som pulkadragare. Vi åkte till en liten ravin där vi åt apelsin (fint rim!). Det var gott och busigt att äta apelsin ute i snön.

Vi klarade av resten av resan till Björnidet utan större protester från Stens sida, trots att bilfärder inte är hans favoritsysselsättning.

När vi kom fram lekte vi i snön. Sten tyckte att det var lite läskigt, men det gick ganska fort över. Något annat som också var lite läskigt var att stugan redan var bebodd av en hund. Bäst att hålla koll på den.