Ett år och tjugofyra dagar

Kanske var det den plötsliga ensamheten som gjorde det. Från att ha umgåtts med massa människor till att tråka med bara mamma … Sten fick ett hysteriskt utbrott och bara skrek och vrålade så att han nästan kräktes. Efter några minuter tyckte jag att det var jobbigt. Efter nästan femtio minuter slutade han plötsligt och sade något i stil med ”Dä!”. Som om inget hade hänt.

Sen åkte vi och hälsade på min kompis Mia. Hon hade inte så Stenvänligt hemma hos sig. Alldeles för roliga datorer, TV, stereo och annat fint med knappar. Det var bättre att gå ut och gunga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *