Månad: oktober 2007

Fredrik är borta igen, men bara drygt ett och ett halvt dygn. Sten pratade med honom i telefon förut och frågade om han åkt flygplan. Det är nämligen så att vi nästintill varje kväll berättar om Fredriks flygresa till Australien som godnattsaga. ”Bätta pappa plygplan Astalien” låter det, och så är det bara att berätta. Om väskorna, hur de åker med. Om maten man får. Hur man gör om man behöver gå på toaletten. Vem som mötte Fredrik när han kom fram till Singapore. Hur stora flygplanen var. Hur lång tid det tog. Och allt annat man kan komma på om flygplan.

På väg hem från dagmamman idag utbrast Sten: ”Mamma titta! Löven faller ner. Det bliver vinter.” Han säger ofta ”bliva” och ”bliver”. Det kanske faller sig naturligt på något sätt. Det låter poetiskt.

Såhär ser vardagarna ut hos oss nu:

05:50 – Fredrik stiger upp.

06:30 – Sten och jag stiger upp och Fredrik åker till jobbet strax därefter.

07:25 – Sten och jag ger oss efter dusch och lite frukost iväg till dagmamman, på cykel.

07:40 – Efter puss och kramar går jag till bussen, lämnar cykeln i dagmammans trädgård och cykelhjälmen i hennes hall.

08:45 – Jag är på jobbet.

15:01 – Fredrik åker buss från jobbet.

16:00 – Fredrik hämtar Sten och cyklar hem på min cykel, med min hjälm.

18:30 – Jag kommer hem från jobbet.

19:30 – Sten tycker att det är mörkt och vill lägga sig och läsa bok.

20:30 – Sten somnar.

22:00 – Vi somnar.

Ungefär så går det till nuförtiden i familjen Oskarson. Städa och tvätta och diska och laga mat gör vi ibland inemellan, om vi hinner.

Det har varit lite ledsamt i ett par dagar. Fredrik har varit bortrest och efterlängtad. Men nu har han kommit hem igen och fått stora kramar.

Idag skulle dagbarnen varit på teater, men något hade blivit fel. Trots två bekräftelser på att de skulle gå, så hade en dubbelbokning skett. Både barn och dagmammor blev molokna och visste inte riktigt vad de skulle hitta på. De hade ju pratat om teaterbesöket ett tag innan. Det blev lite biblioteksbesök och sen gick de hem igen. Tråkigt.

Bokstavsjakten forstätter. Häromdagen dök två bokstäver upp bland morgonbestyren. Det första var ett A. ”Stort A, litet A”, sade Sten och hade benen olika brett isär, liggande i badkaret.

En stund senare satt han i hallen och tittade på en påse med snirkliga mönster på. Där hittade han ett långt och ett kort S. Och visst var de där. Men han hittade dem bara på ena sidan, för på den andra var de spegelvända.

Vilken dag! Att den lille killen orkar hänga med på så mycket.

Klockan halv sju blev vi väckta. På en vecka har han lyckats skaffa sig ny dygnsrytm, verkar det som. För att vi skulle vilja stiga upp dukade han fram fil, müsli, skålar och skedar. Dock når han inte upp till skåpen, så skålarna kom odiskade från diskbänken. Men dem bytte vi lätt ut mot rena.

Efter lite grejande hemma, satte vi av mot stan vid elvatiden. Vi var på jakt efter strumpor och lite annat. Dessutom var det väldigt länge sedan vi strosade lite på stan. Sten hängde med.

Vid tre tog vi bussen till Åbybadet för att titta på kusinerna när de simtävlade. Det var ohyggligt varmt där inne, förmodligen omkring fyrtio grader. Och fuktigt, förstås. Det var lite svårt att stå ut, men det gick.

Det behövdes glass. Sten slukade en stor isglass på nolltid. Från för varm till för kall blev jättekonstigt. Sten frös och skakade och hela kroppen krullade ihop sig. Han hostade jobbigt och låg som en groda på min mage. Klagade på att han var kall. Det tog några minuter innan jag kände att han slappnade av och återfick värmen i kroppen. Vi visste inte att man kunde äta glass så snabbt.

När tävlingarna var slut vid sju, gick vi ut till busshållplatsen och tog bussen till Mölndal, för vidare spårvagn till Liseberg. Sten var förstås väldigt trött, men vi hade några åkkuponger och kusinerna skulle också dit. Vi frågade Sten om han ville till Liseberg, eller om han var för trött. Han svarade att han ville sova på spårvagnen. När vi kom fram klev vi i alla fall av och försökte väcka honom. Det var svårt först, men när han fick se att vi var framme blev han glad och ville gå in. Vi åt korv och gick till den lilla berg-och-dalbanan.

Sten har växt lite över sommaren, och är förmodligen över 90 centimeter. Så lång behöver man vara för att få åka med det lilla tåget. Personalen kollade noga och godkände Sten. Jag satt bredvid och höll armen om honom. Det skakar en del när man är så liten! Han var väldigt koncentrerad hela åkturen, men han tyckte att det var kul. Det sade han i alla fall efteråt.

Sen åkte vi några saker till, tills alla våra åtta kuponger var slut.

Sten sov i mitt knä på spårvagnen hem och jag tror att det var en rätt glad kille som kröp ner i sängen kvart i tio efter en lång dag.

Idag har mammahjärtat fått vila. Det gick bra att lämna Sten imorse.

I lördags var vi i skogen och sågade och eldade lite. Sten var en flitig sågare och hade ett väldigt tålamod med pinnarna. Vi kände inte för att fotografera så mycket. Kanske lite synd, för det var väldigt fint och mysigt.